Halt...

Se upp för halkan mina kära vänner... Henke vet hur det kan gå!



Ett jobbigt år...

 



Hur kan ett år kännas så kort men samtidigt som om det vore det längsta år jag varit med om. Den 4:e december var en jobbig dag, hela veckan gick man igenom vad som hände förra året. Man kommer ihåg precis allt, varje liten detalj. Däremot har jag i stort sett inga minnen från vad som hände tiden efter den 4:e. Självklart minns jag bisättningen, begravningen och urnnedsättningen men annars är tiden efter som i en dimma, levde i min egna lilla värld.
Det är en fruktansvärd känsla när man känner att ingenting spelar någon roll längre, man vill inte göra någonting för ingenting är roligt längre, jag visste så väl att det inte stämde men det gick inte att låta bli att känna så.
De första månaderna gick jag med ständig huvudvärk men hade absolut inga problem att sova, jag var helt känslomässigt utmattad. Senare kom perioder då jag drömde mycket om mamma, jag minns framförallt en dröm, jag var uppe på hennes jobb och såg henne sitta i väntrummet, jag sprang fram och skrek till henne att jag ville att hon skulle försvinna för jag orkar inte förlora henne en gång till. Jag minns att jag vaknade med panik och helt söndergråten. Den drömmen har förföljt mig, kan inte glömma den.
Sakta men säkert har man börjat inse att man inte kan göra något åt det, det är fruktansvärt att vi inte fick ha henne kvar många år till men jag hade trots allt en underbar mamma i 25 år. Jag har fantastiska minnen som ingen kan ta ifrån mig, jag har mängder av fina bilder som jag kan titta på när jag saknar henne. Det kommer fortfarande dagar då jag gråter och allt känns hopplöst men mellan dom dagarna så kan man faktiskt vara glad igen. 
Jag är så tacksam över att jag har min underbara pappa, syster med familj, Henrik och alla andra i min närhet. Ni betyder så oerhört mycket för mig.


 

Kommer alltid att sakna dig mamma...

 


RSS 2.0