Alkoholister är också människor...

För ett par dagar sen kom en person in på jobbet och berättade att en av våra "stammisar" låg och blödde en bit bort. Min första tanke var vad ska jag göra åt det men gick i alla fall ut för att se vad som hade hänt. Möts av rent kaos. Det visade sig att personen hade fått en flaska slagen i huvudet och blödde kraftigt. Hans vänner var så skärrade att de inte var kapabla att hjälpa till så mycket, fick alltså själv försöka stoppa blodet och hindra honom från att tuppa av tills polis och ambulans kom. Inte en enda person kom fram och frågade om vi behövde hjälp men däremot många nyfikna blickar och spydiga kommentarer om att han är bara full, det är ingen fara med honom osv. Ja han är alkoholist och säkert inte helt oskyldig i vad som utlöste bråket men han är fortfarande en människa som behövde hjälp. Jag kan förstå om man blir osäker att gå fram och hjälpa till men man måste ju på något sätt avgöra vilka situationer som kräver det. Han har nu 15-20 stygn i huvudet och är inlagd för inre blödningar men ser ändå till att skaffa blommor till mig som tack för hjälpen.
Även "alkisar" har känslor och är tacksamma för hjälp.



Det stora snötestet

Då var dagen kommen att testa mina nya kängor...
Jag hade bestämt mig för att faktiskt köpa mig ett par rejäla, vattentäta riktigt bra kängor som jag vill kunna ha oavsett årstid, kosta vad det kosta vill.
Hittade vad jag ville ha inne på Uteliv med hjälp av vår kära vän Kristoffers expertis.

Snötestet: Bylsade på oss kläder och snörade på oss kängorna och begav oss mot Vidingsjös motionsspår. Hade bestämt oss för att marschera milen. Insåg redan de första stegan att det här skulle bli jobbigt, hade inte riktigt räknat med att vi skulle behöva pulsa i flera decimeters djup snö. Naiv som jag är hade jag ju trott att det kanske skulle vara plogat, eller i alla fall så pass väl nedtrampat att det skulle vara smidigt att gå men ikke... Vi pulsade vidare... Efter två kilometer konstaterade jag att det här skulle inte gå, svetten rann, humöret var så illa att jag hade lust att slänga Henke i snön bara för att han är mer vältränad än vad jag är... pulsade vidare... När vi började närma oss tre kilometer var jag i upplösningstillstånd och ville bara vända men gick muttrande med på att gå vidare med löfte om att det fanns en genväg längre fram. Tack och lov så dök den upp snabbare än jag trodde. Nu var all hänsyn för längdåkarna som bortblåst, struntade fullständigt i om jag gick i deras spår eller inte, nu ville jag bara ta mig tillbaka i någorlunda skick... Helt plötsligt dök den upp, en plogad väg, och mitt humör vände på en sekund. Med helt ny energi kunde vi avsluta vår promenad och ta oss tillbaka till bilen igen. Bad Henke om ursäkt för mitt dåliga humör och konstaterad att kängorna var värda varenda krona.

Snötestet
Kängorna - MVG
Humöret - IG
 



RSS 2.0