Kaos

Smög fram i snigelfart från Vadstena i snökaoset. Åker i max 60km/h på motorvägen, ser ingenting. Skymtar första avfarten och tänker att jag kanske skulle köra av där istället för nästa avfart som jag alltid tar. Nej jag åker vidare och ca 300m senare tar det stopp. Varför kan man inte lyssna på sig själv? Har testat första avfarten 1 gång tidigare och inte ens funderat på att ta den igen, så varför tänkte jag det igår?
Nu hamnade jag alltså 2 km från nästa avfart och där fick jag sitta. Hörde på radion att en lastbil hade vält, beräknad tid 2h. Sneglar på bensinmätaren och svor åt min lathet på morgonen då jag resonerade att jag klarar mig idag, jag kan tanka när jag kommer hem ikväll. Fick helt enkelt stänga av bilen, bylsa på mig så mycket jag kunde och bara vänta. Efter ca 2h 45min väntan, ett förlorat örhänge och många sms så visade det sig att mina kära vänner Anna och Kristoffer satt fast några bilar framför mig, typiskt att jag inte visste det tidigare, då hade ju väntan varit mycket trevligare.
Efter 3h i bilkö så fick vi äntligen rulla igen... ärligt talat så är jag glad över att jag tog mig hem överhuvudtaget.

Så vad har man lärt sig av det här?

1. Tanka...  (hade tyvärr inga planer på att vara miljövänlig i detta läge)
2. Alltid ha en bok i väskan (hade inget annat än min almanacka att läsa och det var inte något vidare upplyftande)
3. Lyssna på mina knäppa tankar emellanåt, det kanske inte hade varit så dumt att köra av vid första avfarten.

Kör försiktigt.


Kärlek

Minns en dag för ca 3 år sedan. Det plingar till i min mobil. Plockar upp den med ett litet pirr i magen och visst var det ett sms från honom. Får frågan om jag vill följa med på en konsert samma kväll. Självklart svarar jag.
Skyndar mig hem efter jobbet och tar en snabb dusch. Det ringer på dörren och han får komma in medans jag gör mig iordning.
Stressad och klantig, ingen bra kombination för då smäller det. Sparkar lilltån i sängen och ordentlig som jag är så svär jag bara inombords. Stapplar in i köket och inser då som först att det kanske blev en värre smäll än jag trodde. Det blöder kraftigt. Tusan också, tänkte verkligen inte låte en liten tå hindra mig från att följa med. Biter ihop och plåstrar om den.
Vi tar våra cyklar och jag får hålla tillbaka tårarna varje gång jag trampar ner med högerfoten men tänker absolut inte erkänna för mitt sällskap hur ont det gör. Vi kommer fram och jag dämpar den värsta smärtan med en öl och försöker koncentrera mig på bandet som spelade. Funkade bra tills det var dags att ge sig på det här med att dansa. Alla mina timmars undervisning i danssalen  var som bortblåsta, lyckades med nöd och näppe stödja på foten och min såkallade dans såg nog snarare ut som en halt tupp som försökte gunga i takt.
Hasade mig ner till toaletten, tog av mig skon och foten hade blivit SVART. Ooops.
Insåg hur dumt det var att ta av sig skon för det var en hel del svordomar och tålamod som krävdes för att åter traggla ner foten i skon igen.
Hasade mig upp till mitt sällskap igen, fortsatte en stund till med min tuppdans men sen orkade jag inte hålla min fasad längre utan bad om att vi skulle åka hem vilket han självklart gick med på. 

Min lilla tå gör sig smärtsamt påmind alldeles för ofta men då tänker jag på den mysiga kvällen då det hände och ler.

En bruten tå för kärleken men det är han värd. 






Några veckor senare när foten börjar se normal ut igen.




 


Bryta ihop och komma igen...

Just nu avskyr jag Formel 1,vill slänga ut TV:n, har inget till övers för Vettel och jag avskyr denna skitsäsong som jag säkert senare kommer att tycka är bra för sporten då förartiteln avgjordes i det allra sista loppet med flera förare som potentiella vinnare. Men det var ju inte rätt förare som tog hem titeln. Det känns inget vidare att skitstallet Red Bull vann både konstruktörstiteln och förartiteln genom Vettel. Kommer även här att ändra åsikt om ett par dagar när mitt humör har lagt sig och inse att det var ett rättvist resultat med ett stall som borde vara en förebild för de andra med en enastående bil och en otrolig sportslighet.
Nu är det bara att bryta ihop och komma igen till den 13:e mars 2011.




Vadstena

Då var det i stort sett klart...
Har varit så fokuserad på att få tjänsten i Vadstena att jag nu undrar om jag verkligen har funderat över vad detta innebär. Är det verkligen så roligt att åka 10 mil om dagen på en inte allför smidig väg, hur är det egentligen att ha det yttersta ansvaret både för butik och medarbetare, kommer jag någonsin känna mig riktigt ledig eller har man alltid jobbet i huvudet?
Och svaret är självklart JA. Ja jag är absolut beredd att åka 10 mil om dagen för att komma till ett jobb jag älskar. Jag stormtrivs med att ha det yttersta ansvaret och kunna utveckla och påverka så mycket som jag bara orkar. Kommer förmodligen att ha jobbet i huvudet stor del av min vakna tid men vad gör det när man tycker om det man tänker på.
Kommer absolut sakna Ekholmen och mina arbetskamrater men känner att jag är klar där, känner mig så nöjd och tacksam när man ser potential och inte bara till erfarenhet när man rekryterar. Det tackar jag för.

Tyvärr verkar det vara så att när det händer något bra så händer det samtidigt något dåligt.
Skänker en varm kram till familjen Eriksson som går igenom något fruktansvärt jobbigt just nu.
Vi tänker på er...

Madrid

Då kan vi pricka av Madrid.

Min packning som jag var en aning orolig för visade sig vara exemplarisk, däremot min kära sambos var bristfällig med för lite kläder och necessären kvar hemma i badrummet men vad gör det när man är i en storstad full av affärer.

Hotell känns alltid som ett lotteri, svårt att göra en bedömmning av de små bilderna på deras hemsidor som alltid visar sig vara bättre än i verkligheten. Vi fastnade för ett hotell som såg skapligt ut, bra pris och verkade ha ett bra läge. Hamnade på ett hotell som såg skapligt ut (om man kisade lite och lät bli att dra bort gardinerna för fönstret), bra pris och ett otroligt bra läge. Vi hade gångavstånd till alla stora sevärdheter, parker, museer, bra matställen och självklart shoppingen.


Utsikten från vårt hotellfönster

                                                            

                                                              












Utsikten runt hörnet från vårt hotell

                                                            








Känner så här i efterhand att det kunde ha varit smart att dammat av min gamla högstadiespanska, vi kom inte så långt med mina hälsningsfraser, siffror och veckodagar. Trodde i min enfald att man kunde klara sig bra med engelskan i Madrid men ikke. Ytterst få personer pratade engelska och menyer på något annat språk än spanska kunde vi bara drömma om så en så enkel sak som att beställa mat var varje gång en stor upplevelse. Lyckades få in chips när jag var säker på att jag hade beställt pommes, lyckades få in en gurka utsmyckad som en racerbil osv.
Maten var en viktig del av resan, vi åt mest hela tiden om jag ska vara ärlig. 

Mellan våra måltider som oftast bestod av frukost, fika, förlunch, fika, lunch, kaffe, efterlunch, lite snacks, middag och avsluta med lite chips så hann vi självklart med att upptäcka den helt fantastiskt fina staden Madrid. Ståtliga byggnder var man än tittade.

Ett spännande besök på museo el prado med en konstsamling som anses vara bland de främsta i Europa. Insåg att säkerheten på museet var i stil med säkerheten på flygplatser. Efter några timmar så var jag ärligt talat lite trött på tavlor föreställande jesus och en massa kungligheter så det fick även bli ett besök på ett lite modernare museo Reina Sofia med bl a Picasso och Dalí. Kulturella som vi är så passade vi även på att ta en titt på det kungliga palatset, Atocha (järnvägsstationen som utsattes för bombdåd år 2004), triumfbågen, den kungliga botaniska trädgården (som säkert är mycket finare någon annan tid än november) Retiroparken (sanslöst stor och fin park mitt i Madrid), Plaza Mayor som inte alls var så spektakulärt som man kunnat tro och mycket mycket mer. Otroligt vad man hinner med på bara 4 dagar. 

Efter min barnsliga entusiasm över att flyga så är vi nu hemma och känner oss mer än nöjda med vår resa till Madrid... 

 

RSS 2.0