Lättad...

Har varit en smula orolig de senaste dagarna då Henke har legat utslagen i hög feber och ont i kroppen. För honom personligen var jag inte så orolig trots hans prat om pest och digerdöden, utan att han inte skulle hinna bli frisk till vår planerade resa. Tack och lov så verkar det som att vi kommer iväg.
Försöker mig på det här med att packa men får bara bevisat gång på gång att jag är frukatnsvärt dålig på detta. Tur att vi åker till en storstad där man kan inhandla allt man har missat att ta med sig.
Då var det dags att bege sig till Madrid...

Romanesco



Svårt att hitta en grönsak som är vackrare än denna.
För mig var romanesco en ny smakupplevelse. Eller det kanske var att överdriva då den i stort sett smakade som vanlig blomkål men den ser ju ut att komma från rymden eller möjligtvis släkt med någon exotisk dinosaurie.
Tråkigt nog så är den inte mer spännande än en korsning mellan blomkål och broccoli men "tjejig" som jag är ibland så tycker jag att det är roligt att köpa fina saker... i det här fallet en fin grönsak.


Det är vi tusan värda...

Ca 17 saker i huvudet, 28 bollar i luften, kalendern fulltecknad, 3 st möten att förbereda och man har fortfarande energi kvar för disken, tvätt, rensa skafferiet, lindy hop och läsa en bra bok. Och varför inte passa på att träffa familj och vänner. Och jag älskar det...

Var i ungefär samma situation för 2 år sedan men av en helt annan anledning än idag. Slet som ett djur på jobbet, jobbade mängder med övertidstimmar i tre olika butiker, hittade på så mycket jag bara kunde komma på, passade på att flytta och mycket mycket mera. Då var det en räddning, flydde från klumpen i magen av oro, ignorerade varje känsla i kroppen, undvek att tänka på vad som kunde hända. Hoppades hoppades ända in i det sista men fick trots det ett smärtsamt uppvaknande och förlorade mamma. Har fått känna på hur hårfin gränsen kan vara från att energin sprudlar till att ligga i sängen och dra täcket över huvudet och aldrig mer vilja vakna igen. Tvinga sig att gå upp och genomlida dag efter dag.

Sakta men säkert så kom energin tillbaka, det tog sin lilla tid men nu finns den där igen utan klumpen i magen och oron hängandes över mig. Den ständiga saknaden kommer jag alltid att få leva med men nu hoppas jag något innerligt att man ska få må bra, det är vi tusan värda...


Vilket j***a svin!

Ingen kan ju anklaga Henke och mig för att inte vara rejäla.
Lördagens aktivitet bestod av en vildsvinsstek. Tyckte att vi tog upp det stelfrusna svinet på 2 kilo i god tid men efter en timmes kokande i öl så visade vår kött-termometer 3°C , inte ens i närheten av de 75°C som kokböckerna rekommenderade. Den gigantiska steken fick helt enkelt puttra vidare i ytterliggare två timmar och nu står vi här med så mycket vildsvin att vi inte behöver oroa oss för mat den närmsta veckan och då har även katten fått sin beskärda del.
Det blev en aningens sen middag men otroligt gott.



RSS 2.0