Älskad, Saknad





Fick denna bok av min omtänksamma sambo som vet att jag älskar böcker skrivna av Joyce Carol Oates.
Kände direkt igen titeln och trodde såklart att jag redan hade läst den men kunde absolut inte känna igen texten på baksidan. Började läsa och blev fast direkt. Den handlar om två systrar och deras sorg över sin mor de förlorat och då slog det mig varför titeln kändes så bekant...





Läskigt vad den här boken träffade mig.
Vi förlorade mamma av en helt annan anledning än i boken men skildringen av hur dottern hanterar sin sorg skulle kunnat varit jag.
Chocken, ilskan, den stora frågan VARFÖR VARFÖR VARFÖR, hopplösheten, det dåliga samvetet och framförallt den enorma saknaden.



Så kan det gå...

Sitter här med en underbar kopp kaffe i handen och bara njuter av att vara på benen.

Jag kanske har gnällt lite på det dåliga väglaget, de 3 timmarna jag satt i bilkö, dessa breda monster till skördetröskor som vistas på vägarna osv. Jag lovar att inte gnälla mer för jag har fått känna på något mycket mycket värre...

Insåg i måndagseftermiddag att vinterkräksjukan/magsjuka smygit sig in i min arma kropp. Började med ett litet lätt illamående vid lunch, två timmar senare satt jag antingen ihopkrupen med kramper i magen eller hängandes över toaletten och hade inte en aning om hur jag skulle kunna ta mig hem. Envis som man är och inte vill vara till besvär för någon så satt jag och funderade: Det gjorde ju mest ont när jag stod upp och det behöver man ju inte när man kör bil, kräkas kan jag göra i påsar men det blir värre om jag måste gå på toa, går ju bra att stanna på flera ställen fram till Mantorp men motorvägen kan ställa till det. Tack o lov sa Henke ifrån. Han ringde pappa för att kolla om han förhoppningsvis var i Linköping så han kunde köra Henke till Vadstena men min kära far låg hemma utslagen i feber så det var inte mycket till hjälp där inte. Det slutade med att Henke slängde sig på pendeln till Mjölby, därifrån buss till Vadstena för att rädda sin strandsatta spyende flickvän. Vad skulle jag gjort utan honom.
Efter att min kropp blivit tömd på sitt innehåll somnade jag helt utslagen och bortsett från ett par korta telefonsamtal igår morse sov jag i sjutton timmar.
Jag försökte gå upp och äta några skorpor men fick kramp i magen direkt vilket resulterade i att jag blev tvungen att gå och lägga mig igen. kl 17 gjorde jag ett nytt försök att ta mig ur sängen, klarade av att ta en mycket välbehövlig dusch men blev tvungen att vila igen. Jag piggnade faktiskt till lite igårkväll, hade fortfarande fruktansvärt ont i magen och ryggen men kunde i alla fall se ut som en normal människa sålänge jag satt ner.

Ja ja, nu har jag nog tyckt synd om mig själv så det räcker. Nu sitter jag som sagt här med min kopp kaffe och har lyckats äta en god frukost. Inget illamående, inga kramper i magen, aptiten är tillbaka, mina krafter är på intågande och jag njuter av att vara frisk igen.


RSS 2.0