Det är vi tusan värda...

Ca 17 saker i huvudet, 28 bollar i luften, kalendern fulltecknad, 3 st möten att förbereda och man har fortfarande energi kvar för disken, tvätt, rensa skafferiet, lindy hop och läsa en bra bok. Och varför inte passa på att träffa familj och vänner. Och jag älskar det...

Var i ungefär samma situation för 2 år sedan men av en helt annan anledning än idag. Slet som ett djur på jobbet, jobbade mängder med övertidstimmar i tre olika butiker, hittade på så mycket jag bara kunde komma på, passade på att flytta och mycket mycket mera. Då var det en räddning, flydde från klumpen i magen av oro, ignorerade varje känsla i kroppen, undvek att tänka på vad som kunde hända. Hoppades hoppades ända in i det sista men fick trots det ett smärtsamt uppvaknande och förlorade mamma. Har fått känna på hur hårfin gränsen kan vara från att energin sprudlar till att ligga i sängen och dra täcket över huvudet och aldrig mer vilja vakna igen. Tvinga sig att gå upp och genomlida dag efter dag.

Sakta men säkert så kom energin tillbaka, det tog sin lilla tid men nu finns den där igen utan klumpen i magen och oron hängandes över mig. Den ständiga saknaden kommer jag alltid att få leva med men nu hoppas jag något innerligt att man ska få må bra, det är vi tusan värda...


Morsdag


Och då var det dags att genomlida den andra morsdag utan mamma... Har visserligen inte varit lika jobbigt som förra året då det kändes som knivar som skar i mig så fort man såg eller hörde ordet morsdag, men man blir smärtsamt påmind om saknaden även i år.





Sms

Vaknade idag och kände inte alls för att gå upp, ville bara sova bort hela dagen. Misstänkte att det var något jag drömt som påverkade mig men kan inte komma ihåg vad. Gick upp och åt frukost men kände mig bara ledsen. Av någon anledning fick jag för mig att leta upp min gamla mobil, satte i mitt sim-kort och där var dom, alla gamla sms från mamma och allt bara brast. Jag läste och läste och tårarna ville inte sluta rinna. Där stod att hon hade de finaste, underbaraste döttrana man kunde önska sig, hon berättade hur det var på deras resa i Skottland, att hon testat en god öl och shoppingdagar i Ullared. Sen började sms:en handla mer om sjukhusbesöken, vad läkarna hade sagt och resultaten från alla prover. Efter det fanns det inga fler från mamma men däremot från alla våra underbara vänner och släktingar som tänkte på oss och ställde upp hela tiden. Vet inte om jag kunde ta till mig allt då men nu när jag läste dom 1½ år senare blev jag alldeles rörd över alla fina och tröstande ord vi fick.
Trots att det har gått en tid så kommer det dagar när saknaden bara sköljer över mig och man grabbar tag i det man har kvar för att minnas hur det var när hon fortfarande fanns hon oss.
Minnen och många många tårar var vad jag behövde idag.


Ett jobbigt år...

 



Hur kan ett år kännas så kort men samtidigt som om det vore det längsta år jag varit med om. Den 4:e december var en jobbig dag, hela veckan gick man igenom vad som hände förra året. Man kommer ihåg precis allt, varje liten detalj. Däremot har jag i stort sett inga minnen från vad som hände tiden efter den 4:e. Självklart minns jag bisättningen, begravningen och urnnedsättningen men annars är tiden efter som i en dimma, levde i min egna lilla värld.
Det är en fruktansvärd känsla när man känner att ingenting spelar någon roll längre, man vill inte göra någonting för ingenting är roligt längre, jag visste så väl att det inte stämde men det gick inte att låta bli att känna så.
De första månaderna gick jag med ständig huvudvärk men hade absolut inga problem att sova, jag var helt känslomässigt utmattad. Senare kom perioder då jag drömde mycket om mamma, jag minns framförallt en dröm, jag var uppe på hennes jobb och såg henne sitta i väntrummet, jag sprang fram och skrek till henne att jag ville att hon skulle försvinna för jag orkar inte förlora henne en gång till. Jag minns att jag vaknade med panik och helt söndergråten. Den drömmen har förföljt mig, kan inte glömma den.
Sakta men säkert har man börjat inse att man inte kan göra något åt det, det är fruktansvärt att vi inte fick ha henne kvar många år till men jag hade trots allt en underbar mamma i 25 år. Jag har fantastiska minnen som ingen kan ta ifrån mig, jag har mängder av fina bilder som jag kan titta på när jag saknar henne. Det kommer fortfarande dagar då jag gråter och allt känns hopplöst men mellan dom dagarna så kan man faktiskt vara glad igen. 
Jag är så tacksam över att jag har min underbara pappa, syster med familj, Henrik och alla andra i min närhet. Ni betyder så oerhört mycket för mig.


 

Kommer alltid att sakna dig mamma...

 


Ett halvår...

Ett halvår har gått... Sitter och funderar på vad jag har gjort det här halvåret, ärligt talat så känns det inte som att jag har gjort någonting, har bara velat att tiden ska gå, bara väntat på att allt ska kännas bättre. Har svårt att förstå att det redan har gått 6 månader men det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på mamma. Det går inte en dag utan att jag blir arg över vad som hände och det går inte en dag utan att jag önskar att hon fanns kvar.
Var styrkan som har fått mig ur sängen varje morgon kommit ifrån vet jag inte för det är många dagar som jag inte önskat annat än att få ligga kvar och bara sova, har inte velat vara vaken för då tvingas man vara medveten om vad som har hänt, men på något sätt har man tagit sig ur sängen och tagit sig igenom dag efter dag och nu har det helt plötsligt gått 6 månader.
Vissa dagar känner jag mig glad och kan tänka på fina minnen, andra dagar går jag igenom den sista veckan minut för minut och minns den fruktansvärda känslan då vi fick reda på att vi skulle förlora henne, det finns dagar då jag är arg men inte riktigt vet vad jag är arg på men dom allra flesta dagarna så känner jag bara en enorm saknad.
Vi förlorade en person som man alltid kunde vända sig till oavsett vad det gällde, en person som alltid ställde upp, en person som brydde sig om andra, en person som antagligen kände mig bättre än jag själv.
Vi saknar dig mamma...




Den dagen jag går
för att ej vända åter
Jag vill att Ni minns mig
precis som jag var
Det blir bara värre
mina kära, om Ni gråter
För ingen kan ändra
det öde vi har
Den dagen Ni står här
och mig saknar
Jag vill att Ni lever
och livslusten har
Mina älskade kära
jag vill att Ni lever
Och "lever" de dagar
den tid Ni har kvar




 


Snart är det jul...


Onsdagen den 17:e december var det begravningsgudtjänst i Åtvids gamla kyrka för vår älskade mamma...
Jag hoppas att ni har läst vad min syster har skrivit, hon lyckades beskriva precis hur fint det var. Jag tror att det blev som mamma skulle velat ha det, ljust och fint med mycket ljus och blommor. Det var så otroligt vackert och så skönt att se att mamma har betytt så mycket för så många människor.

Det är många som jag skulle vilja tacka.




Om tre dagar är det julafton, det kommer att bli väldigt annorlunda och jobbigt iår, jag som alltid älskade julen. Jag handlar julklappar precis som förut, jag julpyntar som jag alltid gjort men det känns inte som att det spelar någon roll.
Jag vet att den här julen kommer att vara den jobbigaste, det kommer kännas bättre nästa år men vi är inte där än så på något sätt ska vi ta oss igenom den här och försöka ha det så bra som vi kan.

Det känns fortfarande så overkligt, jag vaknar varje morgon och hoppas att det inte ska vara sant...
Jag saknar dig mamma så otroligt mycket...


En dag i taget...

En vecka... Jag tror inte att jag har förstått vad som har hänt än...
På något sätt tar jag mig igenom dagarna, vissa lite lättare än andra. Just nu är det så mycket praktiskt man måste ta itu med så hur kommer det att bli när alla helger är över och vardagen är tillbaka... ? Hur kommer vi att orka med julen utan mamma, hur kommer jag att orka med att inte få alla mysiga telefonsamtal om kvällarna när mamma bara vill höra hur jag mår, hur kan man förbereda sig på ett liv utan henne?
Frågorna bara fyller mitt huvud...



Jag är så oerhört tacksam för allt stöd vi har fått, det går inte ens att beskriva hur mycket det har betytt. Det har hela tiden funnits någon som håller om en när man varit ledsen, någon som lägger ett täcke över en när man försöker sova, ser till att vi har fått mat, alla sms, telefonsamtal, kort och blommor... Allt ni gjorde för mamma... Det är tack vare er som vi orkar, jag hoppas ni förstår hur fantastiska ni är...  Tack!

Älskade mamma

Hur kan man med ord beskriva förlusten av min underbara mamma. Det går inte att förklara tomheten jag känner.






Älskar dig mamma

RSS 2.0